I Johannes första brev läser vi följande sanningar, som jag punktat upp för tydlighetens skull:

• Gud är ljus
• Inget mörker finns i honom
• Om vi vandrar i mörkret så har vi inte gemenskap
• Säger vi då att vi har gemenskap så ljuger vi
• Men om vi vandrar i ljuset så har vi gemenskap med varandra
• Och Jesu blod renar oss från all synd

Allt detta hör ihop, och det berör väldigt viktiga områden av vårt liv och vår vardag, inte bara något slags religiöst fack av vårt liv. Texten handlar om Guds ljus, om helad gemenskap, och om kontinuerlig rening från synd. Låt oss titta lite närmare på hur Gud vill verka helande i våra liv.

Det är viktigt att vi nu och då får bli genomlysta av Guds ljus. Vi behöver låta Anden rikta sitt strålkastarljus på sådant som vi reflexmässigt försöker dölja. Vår sårbarhet. Vår svaghet. Vår skam. Vår stolthet. Detta får vi inte vara rädda för. Så jobbar man inom vården för att hjälpa dig med fysiska sår. För att såret ska läkas måste infekterat kött skäras bort. På samma sätt är det med det själsliga helande som du och jag så väl behöver. Vi får inte skyla det och sluta oss för Guds ljus. Såret måste fram i ljuset för att kunna helas. Kanske är det något som behöver brännas bort. Förr i världen använde man brännjärn för att bränna bort infekterat kött, och Johannes av Korset talade om den helige Ande just som ett brännjärn. Idag använder läkarna laser, men principen är densamma. Det som hindrar Guds läkande och befriande kraft att göra dig och mig hel, måste bort. Därför säger den helige Ande att endast om vi vandrar i ljuset har vi gemenskap med varandra.

Gud vill helande för hela ditt väsende, för allt som du är. Inte bara för din kropp, utan allt som är ditt liv. Inte bara i din själ, utan i dina relationer, i din familj, i ditt tankeliv, i ditt arbetsliv. Allt som är ditt liv hänger ihop. Har du oordning i ditt inre så kommer du att ha oordning även i ditt yttre. Om du har oordning i dina relationer så kommer du också att ha disharmoni på insidan. …jag hoppas att det går väl för dig i allt, och att du är frisk, liksom det står väl till med din själ, säger Anden genom aposteln Johannes.

Du måste alltså öppna dig för Guds helande ljus. Det är inte helt behagligt. Det innebär att sådant som jag inte vill se hos mig själv lyfts fram i ljuset. Jag vill inte se sådant som är jobbigt. Själviskheten hindrar mig att se bjälken i mitt eget öga. I retreaten tar jag ett radikalt steg att vända min varelse till Gud. Jag vänder mig till ljuset. I vardagen förlitar jag mig till min egen styrka. Själviskheten blir min själs pansar. I retreaten förnekar jag min egen styrka och överlåter mig till Guds process.

I en retreat har vi tid att låta allt det smärtsamma komma upp i ljuset. Vi behöver inte döva smärtan för att kunna klara av vardagens krav, för i retreaten finns inga krav. Här är det okay att vara svag. Att inse sin svaghet är i själva verket en nödvändighet. Just där vi ser vår svaghet blir vi mottagliga för Guds helande, frälsande nåd. I den tysta retreaten, då den helige Ande leder oss in i ljuset, inser vi till och med att vi egentligen är oförmögna att be. Bön är inte en prestation. Hur skulle det kunna vara det? Vad har vi att komma med inför allsmäktig, helig Gud? Bön är en gåva. Den är ju ett möte med Gud, och hur kan väl jag möta Gud? Hela mötet med Gud är en gåva. Allt är nåd.

Det här omfattas inte lätt av nutidsmänniskan som är uppfostrad till att hela tiden prestera. Här är den tysta retreaten en gåva. Den klär av dig din egen styrka och hjälper dig att möta Guds nåd. När du väl har erfarit det så tror jag att du kommer att längta tillbaka till det tysta, till Guds helande, läkande ljus.